Himlen landar och jag står i en skogsbrand
Jag brinner. Jag ber om en tändsticka, får en hel dunk med bensin. Står med min längtan mitt i en skogsbrand. I askan som blir kvar finner jag Dig.
Det är våren 2006. Anne och jag sitter på en buss på väg tvärs igenom Sverige. Utanför fönstret passerar åkrar, gårdar, skogar och små mysiga städer när bussen stånkar fram mil efter mil. Jag är spänd och lite orolig över hur allt ska gå. Anne är mera lugn. Hon är inte den som hetsar upp sig så lätt. Det är tur att jag har henne med mig. Jag har blivit inbjuden som talare på en möteshelg i en stad i Norge, alldeles intill gränsen till Sverige. Jag har predikat några gånger förut, men det är första gången jag är gör något sånt här. Jag undrar vad jag har gett mig in på. Det har varit en helt hysterisk kamp inför helgen. Under lång tid har jag brottats med mig själv och med mitt budskap så mycket att jag snudd på varit på väg att ställa in, bara dagarna innan.
Jag är kluven. Nu när jag äntligen ska få göra något jag längtat efter finns det något inom mig som inte riktigt vill. Men jag har lovat och vill fullfölja. Det är som att jag under våren har börjat krackelera som en lerkruka som någon hackat på för att den ska gå i bitar. Jag börjar längta efter ett annat liv som inte är så inträngt inom kyrklivets väggar med dess många gånger höga tempo och krav på ett heligt och ”framgångsrikt” liv. Hur många gånger har jag inte mött extra mycket krav bara för att jag har gåvor. Har man gåvor ska de användas – alltid. Det finns ingen tid för vila i Guds rike, inte om man är kallad och utrustad för tjänst. Åtminstone har det varit så för mig. Några svåra och utsatta situationer jag varit med om nyligen gör inte situationen bättre.
Jag törstar efter stillhet. Kärlek. Äkthet. Vila. Ett vanligt liv. Bli en Svensson. De senaste årens äventyr har format mig. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli ”vanlig”. Jag inser inte att det faktiskt är anden som börjat knacka på det hårda skalet över en trasig själ.
Vi passerar ännu några gårdar som lyser vackert röda mitt i vårgrönskan. Jag funderar kring det jag ska berätta om under de här dagarna. Guds kärlek, att leva i barnaskap, frihet från religion och mina tankar om att gå igenom en process av helande. Jag har egentligen – om jag ska vara helt ärlig – aldrig riktigt på djupet upplevt det här själv. Jag har processat mycket i mitt liv och fått mycket helande. Men det är min bön till Gud och mitt villkor för att tala, att jag själv ska få uppleva fullheten av det jag ska tala om, även om jag nånstans förstår att det kommer att bli en tuff process att gå igenom.
Kan man tala om sånt man egentligen inte helt och fullt har upplevt? Jag tror det. Det krossade kärlet är förutsättningen för att vinet ska kunna komma ut. Men ju mera hela och integrerade vi är med vårt budskap desto mera trovärdiga blir vi förstås och desto mer kan vi förstå den sanning vi ska förmedla.
Jag börjar bli hungrig. Vi närmar oss norska gränsen. Snart är vi framme i staden och Rolf, min gamle bibelskolekamrat som bjudit in mig att komma, möter oss med sin bil. Det är ett kärt återseende.
Filadelfiaförsamlingen har inbjudit till en själavårdshelg. Både Anne och jag har känt inom oss att den här helgen ska bli som en katalysator för ett själavårdsarbete i församlingen. Det känns överväldigande och så stort att jag knappt vågar tro. Jag har ingen aning om hur det ska gå till, men i min svaghet kastar jag mig på Gud, litar på att det Han har planerat ska ske. Jag är orolig. Nervös. Vill helst bara åka hem igen. Undrar hur det här ska gå. Vad har jag gett mig in på? Jag får kämpa för att inte lägga benen på ryggen och fly fältet. Stackars Anne blir nog till slut trött på mig. Jag känner mig liten, svag och vilsen, men kan inte svika nu. Det är bara att bita ihop och genomföra det jag lovat.
Vi förmedlar det vi ska och har förberett. Inför lördagskvällens möte kulminerar mina känslor i ett tillstånd där jag nästan bokstavligt talat måste kedja fast mig själv. Rolf har, trots stora ansträngningar, inte fått tag i någon som kan leda lovsång under kvällen. Själv har jag envist sagt nej till uppgiften trots att jag sysslat med lovsång i många år. Jag sätter mig vid pianot. Mina fingrar lyder mig inte. De vill inte spela. Till slut släpper jag taget och tänker att det får gå som det går. Det går ju faktiskt att ha möte utan lovsång. Jesus är inte beroende av våra lovsånger.
Vi går ut i rummet bakom dragdörrarna längst bak i kyrkan strax innan mötet; Rolf, pastorn, Anne och jag. Och vi ber. Det enda jag har levande i min ande är en sång som jag levt med en tid. Den handlar om en flammande eld som går över mitt liv och jag brinner. I askan som finns kvar – finner jag Gud. Mitt i bönen kommer så mycket kraft över mig att jag tror att jag ska brinna upp. Jag tänker att det kanske är så den brinnande busken kan ha känt sig, om nu växter hade haft känslor. Jag brinner. Men jag brinner inte upp.
Det är dags att gå in. Jag börjar. Sluter mina ögon och sjunger ur elden. Jag öppnar ögonen igen och ser församlingen på knä. Ingen vågar säga något. Inte heller jag. Jag sätter mig vid pianot och nu lyder mina fingrar mig. Salen är fylld av helighet. Uttryckssätten inför Gud är många. Det är en äkta och sällsynt stund. Tiden går men klockan får ingen uppmärksamhet. Himlen har landat på jorden. Det brakar loss och börjar hända saker. Guds kraft förlöses. Innan kvällen är slut har många liv fått en beröring ifrån himlen. En man som plågats av självmordstankar blir totalt befriad. En rundlagd och lycklig äldre dam formligen studsar fram till mig och Anne där vi står och berättar glädjestrålande att hon har blivit helad ifrån cancer. Jag sträcker fram handen och hälsar och ler, men tänker samtidigt aningen kritiskt och klentroget att jag nog helst vill få ett läkarintyg först innan jag tror. När vi en vecka senare får höra om det friskförklarande läkarintyget dansar både Anne och jag med samma intensiva glädje som kvinnan som blivit helad.
I svagheten blir kraften störst.
Vi får veta att Filadelfiaförsamlingen nyligen har påbörjat ett arbete med själavårdssamtal, men efter helgen tar det fart och får en rejäl skjuts framåt. Tre år senare inrättas ett omsorgscenter, men det vet vi förstås inte när vi åker tillbaka till Sverige. Jag kommer hem och får en kort semester innan jag måste börja förbereda mig för nästa anhalt. Afrika. Jag har fått en förfrågan som jag måste svara på snabbt. De senaste sju månaderna har jag burit på en vetskap om att Gud vill skicka mig till Afrika med en afrikansk pastor jag känner. Nu kommer en förfrågan. Trots min tvekan blir svaret jakande.
Jag vet inte då vad den resan kommer att innebära. Jag anar inte vilken vändning livet kommer att ta.
Jag brinner. Jag brinner. Och jag står här i röken med all min längtan tills himlen är klar igen. Och jag finner Dig i askan som finns kvar.
In i elden.
/Marie
Här kan du lyssna på sången Burnin´av Nicole Nordeman
Started rubbing sticks together
I thought a spark would take forever
I never dreamt this fire would appear
When Moses saw the Bush in flames
And heard the branches speak his name
I wonder if he felt this kind of fear
’Cause I’m burnin’
Yeah, I’m burnin’
And I know I’m gonna blister in these flames
So I’ll stay here
’Till this smoke clears
And I’ll find you in the ashes that remain
Used to be that I could say
My faith was one arm’s length away
From any flame that ever felt too warm
Asked for matches, but I recieved
A gallon full of gasoline
Now my cozy campfire days are gone
’Cause I’m burnin’
Yeah I’m burnin’
And I know I’m gonna blister in these flames
So I’ll stay here
’Till this smoke clears
And I’ll find you in the ashes that remain
’Knock with caution at the door’
They said, ’Beware of what you’re praying for’
So I’ll stand here with my whole desire
In the middle of this forest fire
’Till I’ve nothing left to show
And new life begins to grow…