Maskrosbarnet

Hon var bara tretton år när jag träffade henne. Sandra. Maskrosbarnet. Jag var på väg till församlingen Karisma Center för att gå på en gudstjänst och hade just kommit till busshållplatsen när jag kände en knackning på axeln. En späd röst frågade mig lite försiktigt om jag möjligen visste var Karisma Center låg, för hon ville åka dit. Oddsen att en random person vid en busshållplats i Bro skulle veta var en frikyrka inne i Stockholm låg, och dessutom skulle dit, var minimala. Hon fick slå följe med mig till gudstjänsten. Jag förstod senare att min vän Eva också hade mött henne en vecka tidigare när hon suttit på pendeltåget och läst en bok om att följa Herden. Boken hade väckt Sandras intresse och de hade inlett ett samtal.

Sandra dök upp hemma i min lilla etta då och då. Hon ville prata lite eller bara sitta en stund. Hon var ofta ensam och verkade inte ha några kompisar. Hon hade sin mamma, men det var ändå något som kändes föräldralöst och hemlöst över henne. Som en blomma som envist växer upp karg och hård asfalt tog hon sig fram, var en överlevare. Mamman var ensamstående och familjen flyttade ofta. Sandra ville bli sångerska och när man ringde till hennes telefonsvarare hörde man hennes ljusa stämma som sjöng: ”Se mig för här är jag, min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är.” Hon var så hungrig och törstig efter liv och kärlek.

En tid innan hennes familj flyttat söderut hade denna lilla tjej suttit hemma och sökt på internet efter information om hur man blir frälst. På Livets Ords sida hade hon hittat en bön som hon bett med i och sedan upplevt Jesus i sitt liv. När hon sedan kom med sin mamma till Stockholmsområdet hade hon sökt efter en kyrka, hittat Karisma och bestämt sig för att dit skulle hon. Hon bad till Jesus om hjälp att hitta dit, gick ut till busshållplatsen och där stod jag.

Det gick en tid och sedan försvann Sandra helt plötsligt. Åter igen hade familjen dragit upp sina bopålar och flyttat vidare och vi tappade kontakten. Ett par år senare damp det ner ett brev i min brevlåda. Sandra skrev att hon var ofrivilligt placerad på ett hem för unga för att hon var tillsammans med en man som var mycket äldre än henne. Han hade kunnat vara hennes morfar vilket förstås var väldigt oroande. Gräsligt helt enkelt. Hon hade sökt och haft behov av en pappa och denne äldre man hade utnyttjat situationen. Jag skrev ett brev till henne där jag talade om Faderns kärlek och vad brist på pappa-kontakt i ens liv kan leda en i för olika situationer.

Jag postade brevet men fick ingen respons tillbaka. Under flera år hörde jag inget tills en dag ett nytt brev damp ner i min brevlåda. Det var ifrån Sandra. – Tack för brevet du skickade. Det hjälpte mig. Nu är jag fri. 

Jag önskar så att jag hade sparat hennes hälsning. Vid det här laget närmar hon sig nog 40-årsåldern men hon dyker upp i mina tankar då och då. Tyvärr har jag inte hittat henne när jag sökt på nätet, men jag hoppas att jag en dag ska få chansen att träffa henne igen. Det finns så många ”Sandror” i den här världen och Herren känner dem och har räknat varje hårstrå på var och en av dem. Jag har bett om att få vara på rätt plats i rätt tid och att Herren ska leda mina steg. Den dagen jag mötte Sandra ledde Han mina steg utan att jag tänkte på det, men Herren visste och hade hört Sandras böner. Att få se Guds ledning och hand i de små tingen i livet och få vara en positiv pusselbit in i någons liv ger tillfredsställelse. Tänk vilken kärlek ifrån Herren att han ser till varje liten människa och hör varje hjärterop! 

Marie 2025-01-06