”- Jag skulle träffa nån som heter Jesus. Är han här?”
– Jag skulle träffa nån som heter Jesus. Är han här? Han skulle vara det. Kan ni hjälpa mig?” Mannen som klev in i mötet var högljudd och uppträdde inte helt nyktert. Åtminstone var han definitivt inte van vid den här sortens tillställningar, vilket märktes tydligt på hans okonventionella sätt att avbryta gudstjänsten. Han hade klivit in i ett litet kapell i en mer eller mindre övergiven gruvstad på den Sibiriska landsbygden nära gränsen till Mongoliet. I kapellet fanns den lilla församlingen samlad tillsammans med oss, ett team från Sverige. Vi hade färdats med flyg till Moskva, rundat Bajkalsjöns södra spets med transsibiriska järnvägen och blivit upphämtade vid huvudorten Ulan-Ude för att slutligen transporteras i en minibuss till den lilla gruvstaden. Längs vägen passerade vi mängder av små byar med enkla omålade trähus och samlingslokaler, grisar och hästar och en och annan bil innan vi slutligen kom fram till vår destination.
Allt var slitet och såg övergivet ut. Över staden vilade ett moln av depression. Gruvan hade lagts ner med följd att en stor del av männen i staden förlorat sina jobb och istället sökt tröst i spriten. Populationen bestod mestadels av ryssar, men även av burjater, ett mongoliskt minoritetsfolk som bott i området sedan före Djingis Khans tid och som blivit ”ryssar” efter att området annekterats och införlivats i Tsarryssland på 1600-talet. Burjaterna är buddhister och tillhör främst den lamaistiska tibetanbuddhismen vars ledare är känd som Dalai Lama. I den här delen av Ryssland samsas buddhistiska datjor (kloster) och stupor, heliga platser för shamaner, med små ortodoxa kyrkor och ett fåtal frikyrkor.
Vi var där för att evangelisera. På dagarna åkte vi ut till de olika byarna, samlade alla som ville lyssna, spred litteratur och genomförde möten. Vi bad för och med besökarna som till stora delar bestod av barn. Många sa sitt ja till Jesus. På en av utflykterna åkte vi lite längre och behövde därför sova över en natt. Teamet delades då helt sonika upp i flera delar och inkvarterades hos olika familjer i byn. Damen jag bodde hos var vänlig och hade ett litet enkelt hus med utedass. Hon ägde en gris och några höns och överlevde till stor del på självhushållning. Hennes svärson var alkoholiserad och misshandlade sin fru som så många andra män i området så den gamla damen hade tagit sig an sina barnbarn som bodde hos henne. Hennes son var en av de få män som hade ett jobb, men han fick ut sin lön delvis i mat – ett system inte helt olikt det gamla svenska statarsystemet. Han var stolt både över sin familj och att han hade ett arbete och bjöd oss alla på mat ur samma stora skål.
En dag åkte vi till ett hem för funktionshindrade. Upplevelsen och minnesbilderna därifrån har etsat sig fast i mig. Egentligen var hemmet mera en sorts förvaring eller anstalt för att härbärgera samhällets utstötta och oönskade än det var ett hem. Normalbegåvade, men fysiskt funktionshindrade, levde tillsammans med gravt autistiska och kognitivt funktionshindrade barn/unga vuxna i en misär som jag sällan sett förut. Förvridna lemmar på små barn som knappt fått röra på sig. Smuts. Kala och trasiga väggar där målarfärgen flagnat. Det saknades möbler. Det doftade starkt av urin i alla hus och de flesta hade inte ens en säng att sova i.
En ung kvinna hade mött Herren vid ett av Gertruds tidigare besök och vårdade sin enda ägodel ömt. Det var en Bibel. Den läste hon ständigt ur och hade startat en liten församling på hemmet. Hennes lycka över vårt besök överträffades nog bara av glädjen hos hemmets föreståndare när hon lycklig sa sitt ja till Jesus. Vårt besök där fick positiva konsekvenser och jag fick dessutom erfarenhet av att improvisera som clown inför en lättroad publik. Det var nog första och enda gången jag gjorde nåt sånt, men roligt var det.
Förutom evangelisationen var vi också där för att uppmuntra och stötta den lilla församlingen i staden. Och stöd behövde de verkligen! Pastorn hade gått vilse, minst sagt. Han hade lämnat sin hustru och sina barn och mer eller mindre flyttat in i ett buddhisttempel. Församlingen kämpade för sin överlevnad.
Rollfördelningen i församlingen var tydlig. Kvinnorna skulle laga mat och ta hand om barnen. Att tänka sig att de kunde få dela ut sångböcker eller utöva andra ”andliga” uppgifter var omöjligt. Kvinnorna skulle tiga i församlingen. Om de inte varit bakbundna hade församlingen haft en mycket god och bra pastor i hustrun till den ”deserterade” pastorn. Hon hade både kallelsen, utrustningen och den gåvouppsättning som krävdes, men i stället hade man tillsatt en man som inte var lämpad för uppgiften och som egentligen inte var så road av den.
Vad skulle vi göra? Gertrud som ledde det lilla teamet var rådvill till en början, men vi bad till Herren och han hjälpte oss.
Det är över tjugo år sedan det här hände. Jag hade ett långt sommaruppehåll det året och i vanlig ordning hade jag ingen självklar agenda eller självklart sällskap över sommaren, så jag frågade Jesus vad han tyckte att jag skulle göra. Kort därefter träffade jag Gertrud som gjort ett starkt och avgörande intryck på mig tio år tidigare. Hon peppade mig att följa med på en av de resor som Ljus i Öster arrangerade den sommaren. Sagt och gjort. Det arrangerades fyra resor och jag fastnade för Burjatien. Jag visste i mitt hjärta att jag skulle resa med Gertrud så när teamet delades upp blev jag inte förvånad över att jag placerades i hennes team. Hennes energi och ledarskap var inspirerande. Hon tog sig fram på sin knackiga ryska med oss teamare i släptåg. Ibland hade vi tillgång till tolk, ibland fick det gå med enbart hennes ryska. Överallt togs Gertruda (som de kallade henne) emot med glädje och om någon man i samlingarna hade problem med att kvinnor klev upp i talarstolen berörde det inte Gertrud. Henne, eller snarare den helige Ande i henne, stoppade man inte så lätt. Det gjorde att även lilla jag fick utrymme att tala.
Inför kvällsmötena vi skulle hålla i samlade Gertrud teamet och sa åt oss att gå åt var sitt håll och prata med Herren. Den av oss som fick ett budskap var den som skulle predika. Jag hann knappt gå in till mitt rum innan Herren började tala. Jag skrev och skrev och skrev det jag hörde Herren säga. När vi möttes igen hade jag fyra fullskrivna sidor medan de övriga i teamet inte hade skrivit en rad. Nästa dag upprepades samma procedur och samma sak hände. Det blev slutligen tredje gången gillt. Jag predikade om bön och om att Gud vill upprätta och befria. Herren rörde vid många församlingsmedlemmar, upprättade dem och gav dem nytt mod. Långt senare fick jag höra att några av kvinnorna gripit tag i det jag talat om bön och börjat be två timmar per dag i flera månader. Det hade resulterat i att saker och ting som legat dolda kommit fram i ljuset, vilket först skapat kaos men sedan lett till något positivt. Och såvitt jag vet finns församlingen kvar fortfarande.
Men nu har jag hållit dig som läst det här på halster tillräckligt länge. Jag ska avsluta där jag började med den burjatiske mannen som abrupt avbröt gudstjänsten och frågade efter Jesus. Det visade sig att mannen som bodde strax utanför staden hade drömt en dröm under natten. Han hade buddhistisk bakgrund och hade ingen aning om vem Jesus var. I drömmen hade han fått en uppmaning att söka upp ett visst hus och fråga efter Jesus. Om han hade sett Jesus själv eller om han enbart fått instruktioner att gå dit minns jag tyvärr inte, men han hittade i alla fall till kapellet och frågade efter Jesus. Det tog en stund att reda ut några missförstånd, men han sa sitt ja till Jesus och lyckan och förundran inför Herren var stor! Vi fick en glimt av att vara insatta i ett större sammanhang, orkestrerat av en större kraft som kan göra långt mer än det vi kan be eller tänka. När Herren gör saker utan att vi är inblandade överhuvudtaget blir allt så mycket bättre och man förundras.
Hela teamet fick skriva sina autografer i mannens nya bibel. Så nu vet ni det; min autograf finns i en Bibel som ägs av en man i Sibirien som dök upp för att träffa Jesus.
Marie
1 mars 2023
