Jag kommer med mina genomborrade händer

Jag har haft förmånen att möta människor i mitt liv som gjort ett outplånligt intryck på mig. Ibland har mötet bara varat en kort stund, ändå har det stannat kvar hos mig och funnit en plats i mitt hjärta.

Den indiske lite blyge unge mannen som utstrålade så mycket frid och glädje efter att han just hade kommit tillbaka ifrån djungeln där han fått se Jesus göra mirakler bland människorna i en liten by. Han var som en ängel. Den ödmjuke äldre pastorn i Uganda som nyligen startat sin tolfte församling och utstrålade så mycket av Herrens närvaro att det kändes som en helig stund att möta honom. Mrs Aykara, den skojfriska och härliga kvinnan som tillsammans med sin man flyttat till norra Indien och sett Jesus förvandla slummen till ett blomstrande samhälle eller Bruce som på grund av sin enkla och rena tro och lydnad fått se Jesus förvandla hela folkstammar i Amazonas djungler. De där speciella människorna som förmedlar något bara genom att vara dom de är. Tänker på den gamle Kinamissionären John som såg mig som liten flicka eller Gertrud som ännu idag på ålderns höst oförtrutet ägnar sig åt att sprida det glada budskapet och troligen kommer att slänga traktater efter sig ända fram till den dag då hon går in genom himlaporten. Det är enkla människor som inte sökt sitt eget, inte strävat efter stora ministries och plattformar, inte varit drivna av egentillverkade ”flashiga” visioner eller upptagna av att hävda sig och bygga sitt eget. Dessa enkla själar har lärt känna Jesus, vandrat med Honom och låtit Hans hjärta och liv stråla fram ur sina liv, som de trofasta tjänare de är.

En annan som gjorde intryck på mig för ganska precis 30 år sedan heter Leif. Han var kringresande predikant och besökte en ekumenisk gudstjänst i ett av de fyra små kapellen i den lilla by där jag växte upp. Jag var ung, befann mig i en livskris, brottades både med mig själv och med Gud. Jag hade hört så många ord om vad Gud kan göra, men inte sett så mycket av kraften i realiteten, man talade om Gud men väldigt få kunde förmedla något de själva upplevt av Honom. Ord, ord, ord. Själv upplevde jag mest krav. Kärleken gällde alla andra men inte mig. 

Här satt jag nu. Strategiskt placerad längst bak i salen i det lilla kapellet. Identifierade mig med lärjungen Tomas som brukar kallas tvivlaren. Han ställde raka frågor och fick raka svar, det hade jag upptäckt. Det är Tomas som frågar Jesus den fråga som gör att Jesus svarar att Han är vägen, sanningen och livet, att ingen kommer till Fadern utom genom Honom. Framför mig i knät låg min Bibel uppslagen med bibelstället där Tomas ber att få se Jesu genomborrade händer och sida efter uppståndelsen, det är det han behöver för att kunna tro. Jag bestämde mig för att göra likadant, ställa en rak fråga. Inom mig bad jag:

 – Herre, om du finns och om du bryr dig om mig det minsta, då måste du visa det nu, annars går jag ut härifrån och sätter aldrig min fot i en kyrka mer.

Jag menade det jag bad med hela mig. Det var allvar. Dödligt allvar.

Predikanten Leif var salig och hade upplevt förnyelse i sitt andliga liv och talade med mycket inspiration. Plötsligt avbröt han sin predikan och började tala ett andligt språk, inte helt olikt ett kinesiskt språk. Den välbekanta närvaron som jag många gånger upplevt väckte min uppmärksamhet och jag förstod instinktivt att det här hade med min bön att göra. En äldre pingstbroder tolkade eller uttydde det predikanten sagt och talade ut följande ord i församlingen:

 – Du har vandrat i mörker en längre tid, men det ska bli ljust. Jag kommer till dig med mina genomborrade händer för att tala om för dig att jag finns och att jag älskar dig. Jag har en plan för ditt liv.

  I den stunden var det som om Jesus ställde sig mitt framför mig – och där och då vandrade Han rakt in i mitt hjärta. Nu gick det inte längre att lämna Honom. Efter gudstjänsten kom Leif och talade med mig mitt i min förkrosselse. En liten stund av omsorg, sedan skildes vi åt. 

När jag för en tid sedan hörde att Leif skulle tala i en församling nära mig kände jag att jag ville åka dit och berätta om vad jag upplevt 30 år tidigare. Han var nu till åren kommen, men hade fortsatt vara Jesus trogen. Tonen fanns kvar. Han hade bevarat sitt hjärta. Till min stora glädje kände han igen mig även om han hade lite svårt att placera mig och inte mindes själva händelsen. Den gamle trotjänaren blev så salig och uppmuntrad av min berättelse att han grät och den kram jag fick var sprängfylld av kärlek och värme. Vi fick en ny stund som berörde där han ännu en gång fick tala ord in i min situation direkt från Jesu hjärta och förmedla Hans kärlek in i mitt liv.

Jag är så tacksam för den gamle trotjänaren, för hans lydnad, trofasthet och att han i all enkelhet har fortsatt att följa och tjäna Jesus. Jag är tacksam för alla dessa människor, de enkla gudsmänniskorna som gett sina liv till Jesus, lyssnar till och troget tjänar Honom utan att söka sitt eget. De har alla odlat relationen med Jesus och förmedlat kärlek från Hans hjärta in i mitt liv. Jag inser att det jag egentligen blivit så berörd av är Jesu kärlek som är så personlig, så nära och så stark. Det är Jesus som gör intryck, det är Han som berör.

Marie 

Publicerat augusti 2020