Andlig mognad, kyrkosystem och maktmissbruk
Det är en sval sommarkväll. Silvia har tagit med mig och sin hemhjälp Abraham till stranden. Vi ställer ut våra fällstolar nere vid strandkanten, alldeles intill vattnet, och där sitter vi och lyssnar till bruset av vågorna som stilla rullar in mot stranden. Jag befinner mig mitt i hjärtat av Afrika, nära en av de sju kullar som staden Kampala breder ut sig över som ett vackert pärlhalsband. Det är inte så ofta som invånarna badar och solar, men det finns en badplats vid Victoriasjön en liten bussresa ifrån den plats där vi bor. Vi har fått betala en slant för att komma ner till vattnet, men där vi sitter känns det värt priset.
Silvia är min värdinna och ägare av det lilla hus jag bor i under mitt besök i Uganda. Hon är lärarinna och en skicklig sömmerska och konstnär. Hon arbetar långa dagar och trots sitt hårda arbete kräver ekonomin att hon har en inneboende. Därför delar hon sin lägenhet med Immaculate, en av församlingens kvinnliga administratörer.
Församlingen hon tillhör är stor. Varje lördag övar den stora kören in nya danssteg, alltid i nya dräkter. Pastorn är nästan som en celebritet, eller kanske som en kung. Han omger sig med livvakter och skrider värdigt in inför hela kyrkans åsyn på söndagarna. Kyrkan som han bygger är ett maffigt och kostsamt projekt. Jag undrar över varför barnen springer omkring barfota samtidigt som så mycket resurser läggs på kyrkobygget. Det är något med allt det här som känns väldigt fel.
Jag berättar om livet hemma i Sverige. Om hur jag hamnat i Afrika. Hon lyssnar och förstår precis och jag drabbas plötsligt av en märklig känsla av att befinna mig hemma i Sverige. Jag har funnit en syster i henne och det känns som att vi känt varandra hur länge som helst. Vi lever helt olika liv, befinner oss i vårt dagliga liv hundratals mil ifrån varandra och ändå är vi som systrar. Vi har samma Gud, vi möts hjärta mot hjärta. Vi öppnar upp. Det rör vid mig på djupet när jag plötsligt förstår att det är Herren som ligger bakom att jag är här, på den här stranden just nu.
”- Har du sett mig gå till kyrkan?” undrar Silvia och tittar intensivt på mig. Jag förstår vad hon menar. Jag berättar att jag har gått i bibelskola med inriktning på inre helande, men att den var väldigt fokuserad på tjänst och arbete. Hon tittar på mig igen. ”- Så du blev inte helad då?” suckar hon och kommenterar vidare. ”Nej, människor blir inte helade. De upprättas, men fastnar i ett system.” Silvia längtar efter att kyrkan ska komma tillbaka till kärleken igen och sluta utnyttja människor, och för att använda hennes ord; ’hålla dem som slavar’. Vi har samma längtan, vi har båda sett så mycket missbruk. Hon tar emot många predikanter i sitt hem. De blir inkvarterade hos henne när de kommer till kyrkan för att predika. Hon känner att hon vill prata med dem om att komma tillbaka till kärleken. Om att skala av. Hitta faderskärleken igen. ”- Det är min kallelse att hjälpa pastorer att komma tillbaka till sitt fundament, till kärnan, igen”, säger hon och jag blir lycklig av vad jag hör.
¤¤¤¤ ¤¤¤¤ ¤¤¤¤ ¤¤¤¤ ¤¤¤¤ ¤¤¤¤
Jag får mejl ifrån Australien. Mark som skriver träffade jag i norra Indien när han var där för att undervisa om bön och församlingsplantering. När vi möttes hade jag själv kommit till konferensen tillsammans med några erfarna missionärer efter ett besök hos den underjordiska kyrkan i Himalayas bergstrakter. Det blev en skön och uppmuntrande avslutning på en intensiv och äventyrlig resa i en främmande värld.
Nu har det gått några år och Mark skriver att han efter flera års bibelstudier på egen hand i ensamhet med Gud inte längre känner att han kan undervisa i kyrkan. Han står inte längre för tillämpningen av många av de doktriner man har i den kyrka han tillhör. Han kallar det ”churchianity or doctrinal bondage”. Fritt översatt ”kyrkendom” eller slaveri under dogmer.
Kyrkendom – ett bra ord! En betydelse av ordet skulle kunna vara ’när kyrkan som institution har tagit Kristi plats i församlingen, när kyrkan och dess verksamheter har blivit till en avgud för Guds folk.’ Hans uppmuntran hjälper mig att slutgiltigt kasta ut hela den felaktiga bindning jag har till kyrkendomen, till hela den apparat, det system, som kyrkan har blivit och vad den har gjort med mig. Mark skriver om ”pastorer som i sin omsorg om bäbisarna i Kristus tenderar att vilja hålla kontroll på sina församlingar. De tycks aldrig föra sina församlingsmedlemmar till en mognad och vuxenhet i Kristus, eller ens till den punkt där de accepterar att enskilda individer kan höra Guds röst och uppleva saker som Herrens ledning i sina liv. De omyndigförklarar sina församlingsmedlemmar.”
Han fortsätter och berättar att det kommer tider i våra liv när vi försöker förklara för pastorn vad Gud gör i oss, men när pastorn varken kan ta emot eller känna igen det. ”Dessa pastorer och ledare kan inte acceptera att var och en av oss har en individuell vandring att göra. Att Gud kan verka på olika sätt i våra liv. Att det handlar om Guds verk i oss personligen. Pastorer och själavårdare behöver tillåta troende att växa upp, och ibland är det bara när vi gör egna misstag som vi på allvar lär oss och mognar.”
Det säger amen i mitt hjärta när jag läser. Jag känner igen det här. Man vill följa Gud, man vill gå på Hans vägar, men vägarna det tar tycks vara svårt för den kyrkliga omgivningen att förstå och acceptera. Jag minns när jag i sena tonåren hamnade i en troskris. Frågorna hopade sig inom mig, tvivlen växte sig till enorma proportioner och jag kände att jag var tvungen att inrätta mitt liv efter var jag befann mig i min vandring och relation med Gud. Mina val och ställningstaganden fick omgivningen att reagera. Oro för avfällighet. Varning för syndafall. Katastrofen var nära. Jag konstaterade snart att mitt yttre agerande tycktes vara viktigare än att jag var trogen min inre resa. Att spela med i kyrkans aktiviteter var viktigare än att jag var i harmoni och takt med mig själv och Herren. Det var då jag sökte upp den kvinna som varit min andliga mamma under mina tidiga tonår. Jag glömmer aldrig hennes ord när jag hasplat ur mig hela min berättelse. ”- Oj, vad du har växt Marie!” Istället för att binda mig befriade hon mig och gav mig utrymme att växa ännu mer och att växa upp till sann frihet och mognad. Det hon gjorde för mig är jag oerhört tacksam för.
Mark använder termer som andligt maktmissbruk i sitt mejl. ”Människor i tjänst känner igen en människas gudagivna gåvor och tar dem till sig, genom tvång eller genom att spela på skuldkänslor – allt för att uppfylla sina egna ministries och visioner. Man känner att man sviker Gud om man inte lägger ner all sin energi och kraft för att hjälpa dem i deras strävan.”
I en sådan församling kan man växa snabbt, men när man kommer till en viss punkt möter man ett tak. Jag kallar det ”systemtaket”. Kontrollen. Hur högt taket är beror lite på vilka gåvor du har och hur långt ledarskapet tillåter dig att växa. Den här typen av ledare vill hålla dig kvar i fållan. Om du har gåvor eller en funktion som inte ”ryms” inom systemet kommer du troligen aldrig att växa i dessa om du inte flyttar dig till en plats där dina gåvor tas emot. I vissa fall kan det vara en svår väg att gå, speciellt om kontrollen är stark.
För en tid sedan var jag på ett seminarium och lyssnade jag på Buck Hudson, en erkänd profet. Han definierade falska apostlar som systembyggare som inte har vänskapsrelationer som grund för sitt arbete utan som istället utnyttjar människor i sitt byggande. ”- Fly när du möter såna ledare!” var hans råd. Han formulerade något som fastnat i mig sen dess. ”Allt arbete/byggande i Guds rike måste vara grundat på relationer mellan människor, sammanförda av Gud själv, för ett specifikt syfte.”
Jesus talar om att sammanfattningen av lagen är kärleken till Gud, varandra och oss själva. Därför måste relationer mellan människor sammanförda av Gud vara grunden för allt vi gör i Guds rike. Riket som ska utbredas bor inom oss. Människors hjärtan är myllan där Gudsriket växer och när vi talar om att utbreda riket handlar det om människor!
¤¤¤¤ ¤¤¤¤ ¤¤¤¤ ¤¤¤¤ ¤¤¤¤ ¤¤¤¤
Det kommer en tid då ett barn inte längre är barn och det är dags att börja frigöra sig och skapa sig ett eget liv, ta egna beslut, vandra på egen hand. Var och en av oss behöver hitta vår egen väg. På liknande sätt är det i våra andliga liv. När vi är barn i anden behöver vi extra stöd, fostran och hjälp på vägen. Men för att mogna som kristna behöver vi få en egen gudsrelation som bär. Vi behöver lära oss att vandra själva och lyssna till Herren och växa i visdom och lärjungaskap. Om vi aldrig växer förbi systemen blir vi inte självständiga, vuxna och mogna kristna som själva kan göra bedömningar och höra från Herren. Det är först när vi kommit dit som vi kan göra verklig skillnad i Guds rike.
Under en period förde Herren mig ut ur kyrkolivet för att göra ett verk i mig och ge mig distans och perspektiv. Han ”inte bara förde israeliten ut ur Egypten, utan förde också Egypten ut ur israeliten”. Efter några år mötte jag en för mig okänd kvinna. Utan att veta något om mig och min situation gav hon mig en hälsning från Herren. ”Jag har fört dig ut ur systemet, för att systemet inte längre ska finnas i dig och för att du ska kunna nå ut längre.” Det var oerhört befriande! Herren fann mig, såg mig och bekräftade mig i min vandring.
Ska vi då lämna kyrkan? Nej, vi ska inte lämna gemenskapen med andra troende. Vi behöver varandra och vi hör ihop. Som Guds barn är vi ett i Kristus, sammanbundna med andens och kärlekens band. Men vi behöver, precis som med allt annat i Guds rike, vara fria i anden för att kunna vandra i sann efterföljelse. Ibland kan man bli så beroende av kyrkosystemet och så upptagen av verksamheterna att man missar att odla gemenskapen med och lära känna Herren själv. Men när vi är fria kan vi röra oss fritt oavsett om vi befinner oss i eller utanför systemet. Systemet och dina ledare får inte bli dina herrar. Den platsen har Jesus ensamrätt på!
Det är så fantastiskt med Guds rike! Riket har inga gränser annat än mot det onda. Det byggs på insidan av människor genom Herrens Ande. Gud har många gånger byggt sitt rike i mig genom möten med människor, relationer givna av Gud själv, bland annat de jag har beskrivit i den här texten. Tänk vad stort att andra människor genom sina insikter, gåvor och erfarenheter har fått vara med och berika mig i min gudsrelation, precis som jag har fått har fått vara med och berika andra.
Jag tror att det finns ett rop i Herrens hjärta om att hans folk ska börja fokusera på det som är viktigt igen. Att vi bygger hans rike istället för vårt eget. Att riva de kyrkväggar som är våra egna byggen, skala av och återvända till kärleken och relationerna igen. Fokusera på det som är kärnan i tron, precis som min vän Silvia i Uganda sa. Gud själv blev människa för att upprätta en relation som blivit trasig, den mellan sig själv och oss. På samma sätt vill han att vi ska finnas till för varandra och vara redskap för upprättelse för en trasig värld. Om inte det är grunden och fokus i det vi gör kommer vi att bygga något som inte håller för prövning. Vi behöver växa upp till modiga och mogna kristna som känner Gud och vandrar i frihet på hans vägar.
Han känner dig och du som tillhör Jesus kan höra Hans röst. Var välsignad att vandra med Herren!
Marie Byström
Publicerad oktober 2019