Kom till mig och drick!
”Du som är törstig, kom till mig och drick!” ropar Jesus. Det är den sista och stora festdagen i firandet av lövhyddohögtiden och Jesus har ställt sig mitt på tempelplatsen och ropar högt. ”Det ska ständigt forsa fram strömmar av levande vatten ur den som tror på, och kontinuerligt vänder sig till mig”.
I flera dagar har man utfört ritualer och det är nu dags att genomföra den sista stora ceremonin. Prästen fyller en guldvas med vatten från Siloadammen och man går sedan i procession med den till templet. Folk dansar och jublar. Trumpetarna spelar på sina instrument. I templet häller prästen ut vattnet på offeraltaret tillsammans med lite vin. Folket sjunger om att ösa med glädje ur frälsningens källor, och påminner sig om hur Gud räddade dem med vatten ur klippan, när de höll på att dö av törst i sandig öken. Samtidigt ber de till Gud om regn inför den kommande såningstiden. De behöver vatten för att inte törsta, de behöver vatten för att grödorna ska växa.
Mitt i detta ställer sig alltså Jesus upp och ropar ut: Kom inte till religionen och ritualerna, det är bara en förminskad skuggbild av det sanna livet. Kom till mig! Den som tror på mig kommer aldrig behöva vara törstig igen! Det är chockerande det han säger, och det är inget litet löfte han ger (man kan verkligen undra hur de reagerade). Det levande vattnet han talar om är friskt och flödande, inte stillastående och osunt. Och det är inte bara en vas med vatten han har att ge, han talar om en källa med ett överflöd som aldrig sinar. Han talar om Anden, och hela himlen backar upp hans ord.
Det är inte första gången Jesus talar om vatten. En dag när han sitter vid en brunn börjar han prata med en kvinna. Han talar rakt in i hennes liv – in i hennes innersta – och adresserar hennes andliga behov. Till en början förstår hon inte riktigt vem han är och Jesus säger till henne: ”Om du hade förstått vem jag är skulle du be mig om vatten, och du skulle ha fått levande vatten”. När hon öppnar sitt hjärta och tar emot förvandlas hela hennes liv i ett ögonblick!
Vatten är livsviktigt, får vi inte vatten överlever vi bara i ett par dagar. Vi är bortskämda här i Sverige med vatten ur kranarna i våra hem, men i mellanöstern på Bibelns tid var det torrt. Vatten var oerhört viktigt, både för djur och människor, och torka var en fiende som man ständigt fruktade och var vaksam över. Vattentillgången var det första man tänkte på när man bosatte sig någonstans och fanns det ingen naturlig vattenkälla grävde man en brunn. Ibland kunde brunnarna ge dåligt vatten, och då gick de inte att använda. Det var viktigt att man grävde på rätt ställe och på rätt sätt.
I 1 Mos 26 står det berättas om hur Abrahams brunnar hade fyllts igen av filistéerna efter hans död. De var så fyllda av jord att det inte gick att få något vatten ur dem. Isak gräver fram sin fars gamla brunnar igen, och i samband med det hittar hans tjänare en källa med rinnande vatten. De kommer i konflikt med folket som bor på platsen, och tvingas gräva flera nya brunnar. Till slut gräver de en brunn på en plats där kan vara i fred, och hittar det utrymme de behöver för att kunna slå sig ner och växa och breda ut sig.
Isak behövde gräva fram de gamla brunnarna igen och ibland tror jag att det kan vara så med oss också. Våra tankar och tankesystem, våra känslor, omständigheter och den här världens bekymmer kan bli som jord som fyller igen våra brunnar så att de inte ger vatten. Ibland försöker vi släcka vår livstörst genom att söka i usla brunnar som inte håller vatten istället för att komma till Jesus. I Jeremia 2 ropar profeten ut smärtan i Guds hjärta över hur folket har grävt sig egna brunnar. ”Mitt folk har begått en dubbel synd; de har övergett mig – källan med det levande vattnet, – och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten.”
En period i min tidiga vandring som kristen bestämde jag mig för att ta en promenad varje dag och prata med Gud. Dessa promenader kännetecknades av att jag pratade och pratade och pratade, och pratade lite till. Jag öste ur mig allt jag kände. Plötsligt en dag svarade Han mig, och det var fantastiskt! Gradvis lärde jag känna rösten av den osynlige. Det som var avgörande var mitt uppriktiga sökande och att jag tog mig tid.
Mitt i den pandemi vi befinner oss i har det blivit smärtsamt uppenbart hur viktigt det är med närhet, gemenskap och relationer. Vi kan inte få det stöd som gudstjänstgemenskapen kan vara för vårt andliga liv, men samtidigt har vi fått en gyllene möjlighet att ta tid att odla relationen med Jesus.
Vi befinner oss på olika platser i våra liv. Är du en som ”öser med fröjd ur frälsningens källor” varje dag? Smitta då gärna av dig med din glädje! Kanske finns du som upplever att det känns lite torrt i ditt liv just nu, kanske har din brunn fyllts igen av ditt livs ”filistéer”? Kanske har du – handen på hjärtat – egentligen inte upplevt så mycket annat än ceremonier och ritualer, och aldrig fått en personlig erfarenhet av det levande vattnet som Herren har att ge. Oavsett var du befinner dig finns det en stående himmelsk inbjudan till dig från Jesus: ”Kom till mig! Drick av det vatten, som är friskt och porlande, och du kommer aldrig att behöva vara törstig mer.” Löftet gäller dig. Han vill att du ska ta tid med honom, han vill att du ska gräva fram brunnen igen så att det kan få börja porla av Hans liv inom dig. Han vill fylla dig med sin Ande!
Marie Byström, mars 2021