Kvinnligt ledarskap. Granskning av de tolv vanligaste argumenten för manlig dominans/hiearkier i Bibeln

Spelar det egentligen någon roll vad Bibeln säger om man och kvinna? Jesus bekräftade upprepade gånger att skrifterna är Guds ord och Paulus skriver att hela Skriften är inspirerad (utandad) av Gud. Bibeln är Guds perfekta heliga ord och har slutlig auktoritet i alla frågor, inklusive den som handlar om man och kvinna. Så när vissa hävdar att Bibeln motsätter sig jämställdhet mellan män och kvinnor i kyrkan och hemmet, tar de frågan till den som har sista ordet precis som man bör göra. De stöder sig mot tolv till synes starka bibliska huvudargument/pelare.

1. ”Mannen är huvudet (chefen).”

2. ”Kvinnor, underordna er era män.”

3. ”Kvinnor får inte undervisa.”

4. ”Männen kommer före och är prioriterade i skapelseordningen.”

5. ”Kvinnan är mannens hjälp/hjälpreda.”

6. ”Gud har bestämt: ”Han ska regera över dig.”

7. ”I Gamla Testamentet finns det bara exempel på män i ledarskap, inte kvinnor.”

8. ”Det var bara män som var präster.”

9. ”Det var bara män som var apostlar.”

10. ”Det var bara män som var ledare, pastorer och äldste.”

11. ”Kvinnor får inte tala i kyrkan.”

12. ”Män och kvinnor har skilda roller i kyrkan.”

Betyder inte det här att Bibeln, och därför Gud, står bakom manliga hierarkier på ett överväldigande sätt? Första gången jag hörde någon påstå att Bibeln inte begränsar kvinnors tjänst var jag doktorand vid Cambridge University. Jag var nära att resa mig upp mitt i föreläsningen och skrika; ”Det är inte sant!”, men istället bestämde jag mig för att motbevisa påståendet. Den här uppsatsen är en sammanfattning och resultatet av 39 års forskning kring dessa tolv argument. Den belyser några avgörande bevis för att de bibliska passagerna som man hänvisar till inte ger grund för manlig hierarki. [1] Jag upptäckte att just de texter som jag trodde gav stöd för läran om manlig hierarki tvärtom ger stöd för jämlikhet mellan könen.

Pelare 1: Bibeln lär ut att ”mannen är huvudet” (headship = mannen är chef/ledare)

Argumentet att ”mannen är huvudet” syftar på att endast män ska vara ledare i kyrkan och i hemmet. Det är baserat på uttalanden i Bibeln om att ”mannen är kvinnans huvud” och att ”mannen är hustruns huvud”. I dessa engelska översättningar verkar ”huvud” betyda att ha auktoritet över, men om man ser till kontexten och sätter detta i sitt sammanhang betyder det att ”mannen Adam är kvinnans källa” och att ”den äkta maken är en källa av kärlek och näring för sin hustru”. På Paulus tid associerade man vanligtvis inte ordet för ”huvud” (grek. kephalē) med ledarskap på det sätt man gör i engelskan. Den mest ingående grekiska ordlistan (LSJ) listar 48 olika översättningar av kephalē som en metafor, men ingen av dem betyder ledare eller auktoritet eller något liknande. Det går nästan inte att hitta ett enda exempel på kephalē i betydelsen auktoritet i någon av alla ordböcker som listar användningen av ord i den grekiska dåtida kontexten. [2] Standard är att kephalē betyder ”källa”. Poängen med Paulus huvud-kropp-metafor med Kristus som kroppens (kyrkans) huvud, är inte Kristi auktoritet (även om Kristus har auktoritet), utan att Kristus är källan till liv och näring för kyrkan.[3] I exempelvis Kol 1:18 står det att ”han är kephalē [huvudet] i kroppen, kyrkan, som är archa [”ursprung” NEB eller” källan till kroppens liv”TEV]. I Kol 2:19, ”kephalē [huvudet], från vilket hela kroppen … växer.” Ordboken Standard Greek New Testament BDAG 296-97 säger att kephalē kan beteckna: ”origin, cause, motive, reason… source from which something flows or comes” (ursprung, orsak, motiv, orsak … källa från vilken något strömmar eller kommer). I Ef 4: 15-16, ”huvudet, det är Kristus, från vilken hela kroppen växer.”

The greek old testament visar att de flesta som översatte den inte ansåg att kephalē var ett lämpligt ord för att uttrycka ”ledare”. När de syftade på ett fysiskt huvud valde de nästan alltid kephalē, men de valde det nästan aldrig när det hebreiska ordet för ”huvud” betydde ”ledare”. Av 171 ställen där ordet huvud kephalē översätts i den grekiska standardöversättningen (LXX) är det bara sex gånger det tydligt betyder ”ledare”.[4]

Paulus lär aldrig ut att män ska vara huvuden, men gång på gång talar han klart och tydligt om kvinnligt ledarskap i kyrkan och i hemmet. Gång på gång bekräftar och bejakar han kvinnor när han räknar upp vilka som är ledare i kyrkan. Sju av de tio personer som Paulus nämner som kollegor i tjänsten i Rom 16 är kvinnor: Phoebe ”diakon i församlingen i Kenchrea” (16:1) och ”ledare [5] för många, inklusive mig” (16:2), Junia ”enastående bland apostlarna”[6] (16: 7), Priscilla, ”min medarbetare i Kristus Jesus” (16: 3), och Maria, Tryphena, Tryphosa och Persis ”arbetade hårt för Herren” (16: 6, 12).

Paulus lista innehåller många namn, men det är bara några få som han lyfter fram och bekräftar som hårt arbetande för evangeliet, och de flesta av dem är kvinnor. Han nämner Aguilas och Andronicuss fruar – två av de tre män som han räknar upp i samma lista över dem som är i tjänst – och lyfter fram parens delade auktoritet. Trots att Lukas och Paulus följde den grekiska sedvänjan att sätta mannens namn först placerar de båda Priscilla först i varje textpassage som handlar om parets tjänst. Jag känner inte till några paralleller i hela den grekiska antikens historia till det Paulus gör när han nämner så många kvinnor som ledare i ett öppet samhälle. Trots att Paulus lever i en manligt centrerad kultur bekräftar han gång på gång kvinnor som ledare i kyrkan.

Pelare 2: Efesierbrevet 5 lär att ”ni kvinnor, underordna er era män”

Grammatiskt sett är hustruns underordnande uttryckligen en del av ett ömsesidigt underordnande. Det refererar till att frivilligt ge sig (yielding=ge avkall/”lägga ner sitt eget”) i kärlek (5:21-22). Paulus kallar både fruar och deras män att underkasta sig varandra och vårda och ge varandra näring. Kristus är förebilden för alla troende (4:13, 32-5: 2), även som ”huvud” (4:15), vilket förklaras i 4:16 som källan till kroppens tillväxt. På ett liknande sätt förstärker Paulus vad han menar med ”huvud” i 5:23 på ett liknande sätt genom att med eftertryck i en apposition likställa det med en ”frälsare” (apposition = lingvistisk metod där man lägger till ett substantiv som betyder samma sak.): ”Kristus, kyrkans huvud, frälsare av kroppen”. Vad gör Kristus som ”frälsare”? Paulus förklarar: ”Kristus utger sig själv” för kyrkan (5:25, med eftertryck) och ”ger näring och vårdar om” den (5:29). Paulus behandlar också man och hustru jämlikt i relation till deras barn (6:1-2, Kol 3:20) och säger åt kvinnorna att ”styra över sina hem”, bokstavligen betyder det att ”vara despoter i hemmet”. (1 Tim 5:14). Om det här inte är ledarskap i hemmet, vad är det då?

I 1 Kor 7 är Paulus som mest detaljerad när det gäller äktenskapet. Där tar han upp tolv konkreta frågor som rör äktenskapet, både fysiskt och andligt (vv. 2, 3, 4, 5, 10–11, 12–13, 14, 15, 16, 28, 32 och 34b, och 33–34a och 34c). Han är specificerar tydligt att mannen och hustrun har exakt samma villkor, möjligheter, rättigheter och skyldigheter i alla dessa frågor, och adresserar tydligt att män och kvinnor är jämlika. Hans formuleringar är symmetriskt balanserade för att förstärka denna jämlikhet. Paulus bekräftar att man och hustru äger varandra, i en ömsesidighet (v.2). De har gemensamma äktenskapliga rättigheter (3), auktoritet över den andres kropp (4), och sexuella förpliktelser (5). Han uppmanar dem båda att inte skilja sig (10-13). Båda ska avskilja den andre och de gemensamma barnen med det andliga privilegiet att leva ut evangeliet (14). Båda har friheten att gifta om sig om de blivit övergivna (15). Båda har potentiellt räddande/frälsande påverkan på den andre (16). Paulus skriver till och med (7:4) att ”mannen bestämmer inte över sin kropp, det gör hustrun.” Richard Hays uppmärksammar hur revolutionerande det här var: ”Paulus för in ett paradigmskifte i synen på äktenskapet när han presenterar det som en relation där parterna är bundna till varandra i överlåtelse/underordnande/underkastelse till varandra.” [7]

Pelare 3: 1 Tim 2:12 förbjuder kvinnor att undervisa och ha auktoritet/befogenhet över män.

De som gjorde den här översättningen av 1 Tim 2:12 har inte gjort sin läxa! Den här versen förbjuder helt enkelt kvinnor i Efesusförsamlingen att ta sig befogenheten att undervisa män. Den förbjuder inte kvinnor att undervisa män om de har fått befogenhet att undervisa, som Priscilla hade fått. Det som står i gamla NIV är missvisande: ”I do not permit a woman to tech or to have authority over a man.” (Jag tillåter inte en kvinna att undervisa eller ha befogenhet över en man.”) Denna översättning är tveksam av fyra skäl:

A) För det första är den bästa översättningen av authentein, det grekiska nyckel-verbet som används i versen, ”att ta sig auktoritet/befogenhet”. Den första dokumenterade förekomsten där authentein på ett klart och tydligt sätt betyder ”utövande av auktoritet” är daterad tre århundraden efter att Paulus skrev 1 Tim.[8] Alla andra referenser till ”auktoritet” i Nya Testamentet är baserade på ett annat ord, exousia. På Paulus tid kunde authentein betyda antingen ”att dominera” eller det mera vanliga, ”att ta sig auktoritet”. Varje gång det har betydelsen att ”ta sig auktoritet” är auktoriteten tagen och inte tilldelad på ett rättmätigt sätt. King James översättning ”att tillskansa/lägga beslag på” återspeglar den här förståelsen. BDAG (standard new testament greek dictionary) definierar det som ”att ta sig en auktoritetsställning i oberoende/”på eget bevåg”). NIV 2011 översätter det korrekt; ”att ta sig auktoritet”.

B) För det andra använder Paulus vanligtvis konjuktionen i den här versen, oude, för att förena två delar och förmedla en enda idé. [9] I det här fallet förbinder oude ”att undervisa” och ”att ta sig auktoritet” med varandra. Det betyder alltså inte att Paulus förbjuder två saker; att undervisa och att gripa makten över män. Nej, han förbjuder en sak: att kvinnor tar sig befogenheten att undervisa män. På samma sätt förbjuder Paulus falska lärare att undervisa utan att ha fått befogenhet att göra det (1:3).

C) För det tredje är översättningen ”I do not permit” (jag tillåter inte) tvivelaktig eftersom verbet som Paulus använder sig av normalt sett refererar till något som gäller under en begränsad tidsperiod, och inte till något permanent. Dessutom används ordets grammatiska form väldigt sällan för ett permanent förbud, utan brukar visa på ett pågående tillstånd eller förbud. Så den bästa översättningen för det är ”jag är inte tillåtande” (I am not permitting). (Svårt att få fram skillnaden på svenska).

D) För det fjärde. Om versen innebär ett permanent förbud mot att kvinnor undervisar eller har befogenhet över män motsäger det Bibelns bekräftelse och bejakande av kvinnor som undervisar. Paulus uppmuntrade och uppmanade kvinnor att undervisa i kyrkan. 1 Kor 14:26 framhåller ”var och en har något att komma med när ni samlas” – vilket inkluderar både män och kvinnor – ”har en … undervisa (didakē)…” På samma sätt uppmanar Kol 3:16 alla troende (se vers 11) att ”lära och förmana varandra med all visdom”. Paulus beordrar äldre kvinnor i Tit 2:3 att ”vara lärare i det som är gott”. [10]

E) Marias lovsång (Luk 1:46-55) var den första kristna framställningen av skriften. Både Phoebe och Priscilla undervisade vuxna män. Eftersom Phoebe, som Paulus sändebud (16:1), överlämnade Romarbrevet var det naturligt att hon svarade på romarnas frågor om det. Priscilla och Aquila förklarade ”Guds väg mera noggrant” (Apg 18:26) för Apollos. Priscilla gjorde detta i just den stad som förbudet var riktat till, och hon var troligen där när Paulus skrev första Timotheusbrevet (2 Tim 4:19).

Gud uppenbarade även viktiga inspirerade delar av skriften genom kvinnor, som t.ex. 2 Mos 15:21, Dom 5:2-31, 1 Sam 2:1-10, 25:24-31 och Luk 1:25, 42-25, 46-55. De lär alla ut gudomliga sanningar.

Dessa och många andra avsnitt som godkänner/bifaller att kvinnor undervisar (se not 10) visar hur fel det är att tolka 1 Tim 2:12 som ett permanent förbud mot att kvinnor undervisar.

Pelare 4: ”Skapelseordningen” fastställer att mannen har företräde framför kvinnan

Det finns ingenting i 1 Mos som lär att skapelseordningen fastställer att mannen har företräde eller är viktigare än kvinnan. Gud skapade växter och djur före människan, men till vem gav han herraväldet? Var det inte till den som skapades senare? Faktum är att det är ett betydande tema i Gamla testamentet att den som är född senare är ledaren: Isak över Ismael, Jakob över Esau, Juda över sina äldre bröder, Moses över Aron, David över sina bröder och så vidare.

1 Mosebokens berättelse om skapelse lär inte ut hierarki, utan att både man och kvinna tillsammans har herraväldet över jorden. Gud skapade man och kvinna till sin avbild. Den jämlikheten är inte begränsad till att andligt sett stå inför Gud, utan inkluderar även delad auktoritet över jorden. I motsats till den manligt centrerade seden på Mose tid (2:24) kallar han mannen, inte hans hustru, att lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru.

Skapelseberättelsen ger varken mannen företräde i status i förhållande till kvinnan eller auktoritet över kvinnan, utan betonar genomgående deras jämlikhet. [11]

Pelare 5: Gud kallar kvinnan för en mans ”hjälpare” i 1 Mos 2:18 och därför måste kvinnor underordna sig män.

Den berättande strukturen i 1 Mos 2 har sitt klimax i skapandet av kvinnan och belyser en mans behov av en partner som matchar honom. Gud säger: ”I will make a strength corresponding to him” (Jag ska göra en styrka som motsvarar honom) i 1 Mos 2:18. Det första ordet i detta uttryck som ibland översätts med ”hjälpare” (NIV 2011) betyder ”styrka, hjälp, frälsare eller räddare”. Överallt i skriften där det här ordet används syftar det på en överordnad eller jämlike och inte på någon som är underordnad. Det används sexton gånger om Gud som hjälparen, räddaren för människor i nöd, deras styrka eller kraft/makt. De återstående tre gångerna (Jes 30:5, Dan 11:34, Hos 13:9) beskriver det en militär beskyddare. Det har aldrig betydelsen underordnande eller underkastelse under den som räddats. Den bokstavliga betydelsen är ”en styrka framför honom”, nämligen ”en styrka som motsvarar honom”.

Pelare 6: Mannen ska regera över kvinnan eftersom Gud har bestämt att ”han ska regera över dig” i 1 Mos 3:16

Det här är ett uttalande av Gud om vad som blir konsekvensen av syndafallet. Det är inte Guds påbud om hur det ska vara. Precis som alla andra konsekvenser av syndafallet är det här något nytt, och inte en del av den ursprungliga skapelsen. Det är en förvrängning av Guds design. Även ledande förespråkare av manlig hierarki är överens om att det här inte är en föreskrift på hur det borde vara. [12] Det de däremot missar är att ordet som används här för ”regera” inte betyder ett dåligt styre. Båda de stora hebreiska lexikonen (HALOT 2:647–48 and BDB 605) analyserar varje textavsnitt där det här ordet används och ingenstans används det i negativ mening. Det här ordet används till och med när man ska beskriva Guds styre.

Eftersom mannens rådande över kvinnan – även det goda rådandet – är ett resultat av syndafallet kan inte mannen ha regerat över kvinnan före syndafallet. Dessutom har Kristus, den utlovade avkomman till kvinnan, övervunnit syndafallet (1 Mos 3:15, 1 Kor 15:45). Nya skapelser som blivit befriade av Kristus borde inte främja eller omhulda någon av syndafallets tragiska konsekvenser, inklusive den om hur mannen ska råda över kvinnan.

Pelare 7: Gamla Testamentets modell/mönster av manligt ledarskap visar att Gud bara godkänner manliga ledare.

Man kan inte hävda att Gud bara godkänner manliga ledare i Gamla Testamentet, för det är helt enkelt inte sant. Gamla Testamentet beskriver många kvinnor i ledarskap med Guds välsignelse även efter syndafallet. Det säger aldrig att de är diskvalificerade bara för att de är kvinnor. Gud sände profetissan Mirjam ”att leda” Israel (Mika 6:4). Deborah är en av de domare som ”Herren reste upp” och som ”räddade Israel från deras fiender” (Dom 2:16,18, 4:10, 14, 24, 5:1-31). Hon var en profetissa och den högste ledaren i hela Israel på sin tid (4:4-5). Hon, en hustru och en mor (5:7), hade befogenhet att beordra Barak, Israels verkställande befälhavare över armén (svåröversatt: military commander) att ”Gå!” (4:6, 14), och han gick. De arbetade bra tillsammans med delad auktoritet, han som verkställande befälhavare över armén och hon som överbefälhavare. Överbefälhavare är en titel som många statsöverhuvuden har som t.ex. vår svenske kung eller USA:s president (commander in chief).

Drottning Ester hade tillräckligt mycket inflytande för att kunna rädda sitt folk ifrån ett överhängande hot om folkmord och för att ödelägga både Hamans hus och 75 000 av judarnas fiender. Tillsammans med Mordokai ” utfärdade hon en skrivelse med full auktoritet” och ”Esters skrivelse (påbud/förordning) stadfäste dessa bestämmelser/regler.” (Ester 9:29-32). Bibeln lovordar drottningen av Saba (1 Kon 10:1-13, 2 Krön 9:1-12) och den mesopotamiska drottningen av Kaldéen (Dan 5:10-12). Även om drottningar som Isebel och Atalja var onda (1 Kon 18:4), precis som de flesta av Israels kungar var, använder Bibeln inte det som motivering för att kritisera dem eller någon annan kvinna och säga att kvinnor inte borde ha auktoritet över män.

Prästerna konsulterade profetissan Hulda för att hitta den förlorade Lagboken. Män som stod i andligt ledarskap över Israel bad om instruktioner från henne. Kungen, de äldste, profeterna, och folket accepterade hennes ord som gudomlig uppenbarelse (2 Kon 22:14-23:3, 2 Krön 34:22-32). Deras lydnad till henne satte igång det som förmodligen är den största väckelsen i Israels historia (2 Kon 22:14-23:25, 2 Krön 34:29-35:19).

I stora drag uttrycker Gamla Testamentet hoppet om att alla människor, både kvinnor och män, ska ta upp det andliga ledarskapet som profeter. Mose sa: ”Om ändå allt Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” (4 Mos 11:29). Joel förutspådde att kvinnor skulle ha en större profetisk roll: ”Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera… Också över tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.” (Joel 2:28–29; uppfylldes/fullbordades på pingstdagen Apg 2:14–21).

Bibeln säger aldrig att kvinnliga ledare är undantagna från en skriftlig grundprincip. Gamla Testamentet exkluderar inte kvinnor ifrån att vara ledare över män, tvärtom beskriver det hur Gud utser och tillsätter kvinnor, både till profant och andligt ledarskap.

Pelare 8: Gud godkänner bara manliga präster i Gamla Testamentet

Den enda betydande sociala eller religiösa position i Gamla Testamentet där det inte finns några kvinnor med i förteckningen är prästens. Den mest uppenbara anledningen till detta är sammankopplingen mellan prästinnorna i de hedniska religionerna och prostitution, något som 5 Mos 23:17 förbjuder. Gång på gång förbjuder Gud Israel att uppträda som om de följer de omgivande nationernas omoraliska sedvanor. Trots det befallde Gud Mose att säga till Israels barn att vara ”ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos 19:6). I Jesaja 61:6 förutsägs en framtid där allt Guds folk ”ska kallas ’Herrens präster’, man skall säga om er: ’Vår Guds tjänare’.”

Pelare 9: Ingen av (de tolv) apostlarna var kvinnor, därför ska det inte finnas några kvinnor i församlingens ledarskap.

Antagandet att bristen på kvinnliga apostlar exkluderar kvinnor från ledarskap i kyrkan är en icke-sequitur – inte följdriktiga. (Det betyder på latin ’det följer inte’. När ett resonemang ”inte följer” innebär det att man hävdar att eftersom ett av flera argument är sant, så är även de övriga sanna. Man drar alltså en slutsats utifrån hur argumenten förhåller sig till varandra, snarare än hur de förhåller sig till premisserna. Av detta följer att slutsatsen kan vara antingen sann eller falsk, men argumenten är alltid falska. Exempel: ”eftersom människor är däggdjur, är däggdjur människor”.) Att Jesus inte utsåg någon hedning eller slav som en av de tolv är lika sant. Betyder det att hedningar och slavar inte får vara ledare i kyrkan? Jesu utnämning av tolv judiska män är en parallell till Israels tolv söner och förstärkte symboliken av kyrkan som det ”nya Israel”. Det var inte riktat emot kvinnligt ledarskap i kyrkan.

Jesus kan inte ha velat ha bara manliga lärjungar eftersom han uppmuntrade kvinnor att vara lärjungar. [13] När Maria ”satt och lyssnade vid Herrens fötter”, en lärjungaställning och position, bekräftade Jesus henne och sa: ”Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne.” Luk 10:38-42). Dessutom begränsade Jesus inte förkunnelsen av evangeliet till män. Maria Magdalena var den första personen som den uppståndne Kristus sökte upp och gav i uppdrag att berätta det glada budskapet om hans uppståndelse och kommande himmelsfärd till Gud Fadern. (Joh 20:14-18.) Kristus utsåg henne till att vara en apostel till apostlarna: ”Men gå till mina bröder och säg till dem att jag stiger upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud.” Maria Magdalena gick då och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.”

Dessutom säger Paulus om Junia att hon är ”enastående bland apostlarna” (Rom 16:7). Den här gruppen inkluderar Jakob (Gal 1:19) och Paulus, som båda var mer inflytelserika än någon av de tolv. Jesu val av de tolv utestänger inte kvinnor från ledarskap i kyrkan på något sätt.

Pelare 10: Kvinnor får inte vara äldste, ledare eller pastor i lokala församlingar eftersom Bibeln bara nämner män, aldrig kvinnor, i dessa ämbeten.

Hela påståendet är en logisk kullerbytta. Bortsett från Kristus (Heb 13:20; 1 Pet 2:25; 5:4) så nämner inte Nya Testamentet någon vid namn, varken man eller kvinna, som är ledare (episkopos) eller pastor (poimēn). Bibeln ger Johannes (2 Joh 1 och 3 Joh 1) och Petrus (2 Petr 5:1) speciella titlar som innehåller ordet ”äldste”, men det refererar till deras speciella status som apostlar och ögonvittnen. Det nämns inget om att de innehade ett ämbete i den lokala församlingen.

Den enda i Nya Testamentet som klart och tydligt tituleras som ledare i den lokala församlingen är inte en man, utan en kvinna: ”Febe, diakon i församlingen i Kenchrea..” (Rom 16:1). Samma titel användes i ett hedniskt ämbete och kunde tillämpas på kvinnor, t.ex. CIG II:3037. Detta är inte det grekiska ordet för diakonissa, och i kontexten betyder det definitivt inte ”maid”/(hembiträde/jungfru). [14] Cranfield argumenterar för att det är ”nästan säkert att Febe beskrivs som ’en (eller möjligen ’den’) diakon i församlingen.” [15] Calvin säger att hon innehade ett offentligt ämbete i församlingen. [16].

Det är ologiskt att exkludera kvinnor från ämbeten som pastor i den lokala församlingen bara för att ingen kvinna fick den titeln i Nya Testamentet. När allt kommer omkring så var Febe, en kvinna, den enda namngivna personen som fått en uttalad titel i den lokala församlingen i Nya Testamentet.

Paulus uppmuntrar alla troende att sträva efter en församlingsledares tjänst i 1 Tim 3:1, ”Om någon gärna vill ha en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift.” I Paulus listor över kvalifikationer för församlingsledare och äldste i 1 Tim 3 och Titus 1 är subjektet ”någon/vem som helst”. Det finns inte ett enda maskulint pronomen eller någon annan avgränsning som säger att det bara gäller män i någon av uppräkningarna, i motsats till de flesta engelska översättningar, men både the Common English Bible och the Contemporary English Version är grundtexttrogna och översätter dessa textavsnitt utan att introducera några maskulina pronomen.

Vissa tror att ”en kvinnas man” i 1 Tim 3:2, 12 och Tit 1:6 utestänger kvinnor, men även de framstående komplementaristerna Doug Moo och Thomas Schreiner bekräftar att den här versen inte stänger kvinnor ute [17]. Det är ett krav att ledarna ska vara ”monogama” oavsett om de är män eller kvinnor. Precis som Hugenberger visar [18], och Jesu ”tolkning av 5 Mos 18 i Mark 10:12 bekräftar, är det vanligt att förbud i Bibeln som är riktade till män även gäller kvinnor. Till exempel; ”Ha inte begär till din nästas hustru” innebär även underförstått att en hustru inte ska ha begär till sin nästas make. Paulus poäng är inte att alla församlingsledare måste vara gifta. När allt kommer omkring uppmuntrar Paulus ensamstående troende att inte gifta sig, utan vara hängivna och ägna sig åt Herren i 1 Kor 7:27-28, 32-35. Dessutom skulle både Jesus, Paulus (1 Kor 7:7) och så gott som alla katolska präster och munkar och nunnor vara exkluderade om man krävde att församlingsledare skulle vara gifta.

Eftersom ”en kvinnas man” är ett idiomatiskt uttryck för en monogam relation, måste varje anspråk på att ett av orden (”man”) också fungerar enskilt som ett universellt krav, placera det i en dubbel betydelse. (Since “one woman man” is an idiomatic phrase for a monogamous relationship, any claim that a single word of it (“man”) also functions separately as a universal requirement must posit a double meaning.) Det finns inte fog för det i grundtexten. Det är dålig hermeneutik att isolera ett enda ord (”man”) från en idiomatisk fras (”en kvinnas man”), och lyfta ut detta enda ord och ge det status som ett enskilt allmänt krav. Det är som att ta ut ”familj” ur ”ta väl hand om sina barn och sin familj” och hävda att bara slavägare kan vara ledare.

Eftersom Febe dessutom var en diakon (Rom 16:2) och kvalifikationerna för kvinnor är inkluderade under diakoner (1 Tim 3:11) behöver inte nästa vers i detta avsnitt ”en kvinnas man” utestänga kvinnor. Om man ska vara konsekvent utesluter inte det här idiomatiska uttrycket kvinnor i 1 Tim 3:2 och Tit 1:6 heller.

Pelare 11: Befallningen att kvinnorna ska tiga i församlingarna ges tre gånger i 1 Kor 14:34-35

Det är sant att dessa verser på tre ställen uttryckligen förbjuder kvinnor att tala i församlingen. De förbjuder till och med en respekterad kvinna, en hustru, att ställa frågor i församlingen utifrån en längtan efter att lära sig. Dessa verser har förbryllat så gott som alla som har studerat dem, inklusive de tidiga kyrkofäderna, eftersom versernas enkla betydelse motsäger påståenden hela kapitlet igenom som att ”alla” kan undervisa och profetera (5, 24, 26, 31, 39) och bekräftelsen (11:5-6) av kvinnor som profeterar. Och på alla andra ställen där Paulus åberopar ”lagen” citerar han skrifterna, men ”lagen” (14:34) befaller aldrig kvinnorna att vara underdåniga eller tysta vid religiösa samlingar. Faktum är att Ps 68:12 säger: ”Herren låter ordet höras, en här av kvinnor bär glädjebudet.” Jes 40:9 säger: ”Sion, du glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg. ”.. du glädjens budbärarinna, höj din röst.. ”Se, er Gud!”.

Teologer som förutsätter att Paulus uttrycker en befallning i dessa verser har föreslagit ett enormt antal olika tolkningar för att begränsa kraven på tystnad, t.ex. genom att bara sätta restriktioner gällande bedömning av profetior eller bara mot störande pladder. Alla dessa tolkningar står i motsats till den enkla betydelsen på grekiska och de flesta engelska översättningarna. Dessa tolkningar tillåter den typen av tal som är specifikt förbjudet i vers 35!

Nyckeln till att förstå dessa verser blir uppenbar i det första manuskript där de återfinns. Den grundläggande frågan man ställer sig när man ska fastställa Skriftens originaltext kallas Bengels första princip. Den säger: ”Den text som bäst förklarar hur alla andra texter dykt upp är troligen den ursprungliga.” I västerländskt texttypiska manuskript kommer dessa verser efter vers 40, men i andra manuskript kommer dessa verser efter vers 33. Det finns bara tre rimliga möjligheter för vad som är den ursprungliga placeringen: efter v.33, efter v.40 eller i marginalen. Brukade Nya Testamentets ”skriftlärda” skribenter flytta stora block av text så här långt när de kopierade manuskript utan en uppenbar anledning? Nej, det gjorde de inte. I själva verket finns det inte ett enda manuskript i något av Paulus brev, där ett textavsnitt som är jämförelsevis lika långt som har flyttats så här långt utan en uppenbar anledning. Det skulle ha varit helt utanför ramen för vad som var brukligt om en skribent flyttat de här verserna från efter v.33 till efter v.40 eller tvärtom.

Det var däremot brukligt för en skribent att skriva in utelämnad text i marginalen, och att kopiera in text de hittat i marginalen i textmassan, där de tyckte att den passade in bäst. Det är ungefär som när en sekreterare som skriver om ett redigerat brev flyttar noteringar i marginalen in i brevets textmassa. Transcriptional probability (handlar om vilka sorts fel eller förändringar som skribenten troligen har gjort) argumenterar därför för att någon först skrev ”Kvinnor ska tiga i församlingarna…” i marginalen i ett manuskript, som senare kopierare har fört in antingen efter v.33 eller efter v.40. När allt kommer omkring säger det sunda förnuftet att det är mer sannolikt att något som är vanligt sker, än att något händer som är så ovanligt att det inte finns några andra kända exempel på det.

När en text står i marginalen begränsas den inte betydelsemässigt av en kontext, så följaktligen är det då svårare att avgöra vad som är syftet med den. Man kan inte, mer specifikt, veta om det som står i marginalen är något som Paulus bekräftar eller något han dementerar. Det kanske handlar om den falska profetia som Paulus hade i åtanke i sin närliggande hänvisning till ”någon som tror sig vara profet”. Det är tveksamt att det var Paulus själv som skrev 14:34-35, eftersom en typisk marginal inte skulle ha plats för så mycket text med hans stora handstil (Gal 6:11, 2 Thess 3:17). Man kan bara gissa vem som skrev det i marginalen och varför och när, därför bör man inte använda den här befallningen att kvinnor ska tiga i församlingen till grund för teologi eller sedvänjor i församlingen.

Vissa kan bli oroliga över att man kan ”plocka ut verser ut ur Bibeln” på det här sättet, och tänka att det här kan undergräva tron på de ursprungliga skrifternas ofelbarhet, men det finns det ingen grund för. Det här är ett unikt fall. Det är det enda textavsnitt i Paulus brev där ett så stort textblock förekommer så långt ifrån den text den skrivits in i, utan tillräcklig förklaring till om det fanns med i den ursprungliga textmassan eller inte. Den enda naturliga förklaringen som finns för manuskriptet är att det ursprungligen är en marginaltext. Följaktligen bör man betrakta den här texten som en marginaltext som man inte kan ge för hög status, speciellt inte som en text som väger tungt och exkluderar (kvinnor).

De flesta Bibel-troende forskare, inklusive Don Carson och Dan Wallace [19], tror inte att berättelsen om kvinnan som begick äktenskapsbrott fanns med i den ursprungliga texten. Carson skriver; ”de (manuskript) som inte innehåller det (Joh 7:53-8:11) uppvisar en ganska hög frekvens av textvarianter…. Att de är placerade på så många olika ställen bekräftar att verserna inte är äkta.” [20] Befallningen att kvinnor ska tiga i församlingen har liknande kännetecken som berättelsen om äktenskapsbryterskan, eftersom den innehåller ett sätt att använda ord som avviker från bokens författares – det avbryter berättelsen eller ämnet i textavsnittet – och har symboler i marginalen eller noteringar som indikerar att skribenten är medveten om ett textproblem. I båda fallen har det viktigaste manuskriptet av Nya Testamentet, Codex Vaticanus, en symbol för en textvariant som markerar exakt var båda dessa textavsnitt börjar. Dessutom finns det många fler bevis för att textavsnittet som tystar kvinnor är tillagt senare, än för berättelsen om äktenskapsbryterskan:

Det använder ett, för kapitlet, främmande ordförråd.
Det överensstämmer inte med målet att instruera församlingen.
”Precis som lagen säger” stämmer inte med Paulus teologi eller stil, och det finns inte heller någon sådan lag i Gamla Testamentet.
Det sätter en socialt svag grupp som Paulus försvarar och kämpar för i underordnad position.
Vokabulären som används efterliknar/härmar det senare i 1 Tim 2:11-15.
I 1 Kor är det bara de här verserna som är riktade direkt till människor ”i församlingarna”.
Och det passar in på ett mycket uppenbart motiv till att göra detta tillägg; att tysta kvinnor.

Konflikterna mellan innehållet i dessa verser och Paulus undervisning är en indikation på, att om Paulus hade satt dem i marginalen gjorde han det troligen för att identifiera den falska profetia han hade i åtanke när han tillrättavisade ”någon som tror sig vara en profet” (v.37). De flesta forskare som har publicerat analyser av manuskriptet, som Gordon Fee, har däremot dragit slutsatsen att dessa verser varken fanns i Paulus originalbrev eller i marginalen. Man and Woman, One in Christ lyfter fram sju bevis ur riktiga manuskript, plus nio interna artiklar om texten, som stöder synen på det här textavsnittet som ett senare tillägg [21]. Om 14:34-35 är ett senare tillägg och inte finns i den ursprungliga texten har den inte apostolisk auktoritet. Om den citerar en falsk profetia har den falska profetian inte någon auktoritet. De överväldigande bevisen för att det först var skrivet i marginalen betyder att befallningen att kvinnor ska tiga i församlingen inte ska användas som grund för teologi eller seder och bruk i församlingarna.

Pelare 12: Män och kvinnor har olika roller i församlingen

Paulus lyfter klart och tydligt fram jämlikhet mellan manligt och kvinnligt i Kristus, och det finns ingen undervisning om rollfördelningar i skriften. I 1 Kor 11:11 står det ”Men i Herren är kvinnan inte oberoende av mannen eller mannen oberoende av kvinnan.” Vanliga grekiska ordböcker stöder inte översättningen ”oberoende”. I samband med att Paulus bekräftar att kvinnor får be och profetera och leda lovsång i församlingen, precis som män, påstår han att det inte är någon skillnad mellan man och kvinna. Paulus bestrider tanken att kvinnor skulle vara åtskilda från män ”i Kristus” och därför måste hans dementi tillämpas på kvinnor i ledarskap i församlingen. Paulus introducerar 11:11 med ordet ”however” (dock/men) som på grekiska belyser något som han anser vara en avgörande angelägenhet. [22]. Paulus slår fast en grundläggande princip gällande den offentliga lovsången/tillbedjan: I församlingens ledarskap görs ingen åtskillnad baserad på kön.

Galaterbrevet 2-3 bekräftar också den här grundläggande principen på ett tydligt sätt. När Petrus drog sig undan från måltidsgemenskapen med hedningarna i Galatien gick Paulus öppet emot honom ”eftersom han stod där dömd… i hyckleri… inte var på rätt väg efter evangeliets sanning…” (Gal 2:11-14). För att försvara sitt fördömande av Petrus agerande (Petrus gjorde skillnad på folk) står han på sig om principen om jämlikhet mellan judar och hedningar i Kristus och utvidgar det till att inkludera slavar och fria och män och kvinnor i Gal 3:28. Den här versen lär därför alltså i sitt sammanhang ut att varje utestängande av hedningar, slavar eller kvinnor från att helt och fullt delta i församlingen strider mot evangeliet. Innehållet i Gal 3:28 är inte begränsat till vem som kan bli frälst. De fyrtiotvå teologiska, historiska, kulturella, kontextuella och exegetiska skälen som redogörs för i följande artikel är en kallelse till en radikalt ny social interaktion baserad på jämlikhet i Kristi kropp, församlingen. I Kristus finns det ingen uppdelning mellan man och kvinna. Att stänga kvinnor ute från ledarskap i församlingen är precis en sådan åtskillnad som Gal 3:28 fördömer.

Petrus ångrade sig och omvände sig från sitt hyckleri och sina handlingar som var i strid med evangeliet, för han prisar ”alla Paulus brev” vilket inkluderar Galaterbrevet (2 Pet 3:15-16). De som säger att de bekräftar jämlikhet mellan män och kvinnor, men ändå sätter restriktioner på kvinnors roll i en församlings ledarskap borde följa Petrus exempel och omvända sig. De borde tillsammans med Paulus erkänna att det är i strid med evangeliet att göra en sådan uppdelning mellan män och kvinnor i församlingen.

Slutsats

Slutsatsen gällande de tolv pelarna som granskats ovan är att Bibelns lära (i frågan) är följande:

1. Män och kvinnor ska dela ledarskapet. Ledarskap är inte uteslutande för män.

2. Män och kvinnor ska ”underordna sig varandra” i församlingen och i äktenskapet.

3. Kvinnor får/kan undervisa i församlingen.

4. Män och kvinnor har delad auktoritet över skapelsen.

5. Kvinnan är en ”styrka som är jämförbar med” mannen, hon är hans underlydande.

6. Manligt regerande är ett resultat av syndafallet.

7. Gamla testamentet godkänner och ger sitt bifall till kvinnor i ledarskap.

8. Det bibliska idealet är att alla troende ska vara präster och profetera.

9. Det fanns kvinnliga ledare i den apostoliska kyrkan.

10. Bibeln utestänger inte kvinnor från ämbeten i den lokala församlingen. Faktum är att den enda person som Bibeln tydligt nämner som hade ett ämbete i en lokal församling är en kvinna.

11. Bibeln uppmuntrar kvinnor att tala, och även till att profetera i församlingen.

12. Bibeln lär att det är i strid med evangeliet att utestänga kvinnor från ledarskap.

En noggrann undersökning av dessa tolv vanliga argument för manlig hierarki visar att Bibeln lär ut precis motsatsen: Bibeln lär ut att män och kvinnor är jämställda i skapelsen och som nya skapelser i Kristus.

Problemet med dessa tolv argument som man har som stöd för manlig hierarki, är att ingen av texterna man ”lutar sig mot” bekräftar synsättet. Det avgörande problemet är att det är så många grundläggande bibliska principer som står i direkt motsats till det, inklusive följande teologiska axiom som Paulus lyfter fram om att män och kvinnor är jämställda:

Skapade till Guds avbild.
Fått auktoritet att råda över jorden.
Blivit välsignelse i skapelsen (given the creation blessing)
Fått skapelsemandatet (given the creation mandate)
I Kristus

Vart och ett av följande av Paulus teologiska axiom innebär också jämlikhet mellan man och kvinna:

Ömsesidigt underordnande/underkastelse i församlingen
Ömsesidigt underordnade/underkastelse i äktenskapet
Enheten i Kristi kropp
Det allmänna prästadömet
Friheten i Kristus
Den nya skapelsen
Starten på//invigningen av/öppningen till eskatologi (inaugurerated eschatology)
Anden utrustar alla till tjänst
Församlingsledarskapet som en tjänst gäller både män och kvinnor. (The nature of Church leadership as service applies equally to man and woman.)
I Kristus finns inte man och kvinna.
Man och kvinna är inte åtskilda i Herren.

Tragiskt nog säger många fortfarande att Bibeln utestänger alla kvinnor, även kvinnor som Gud har kallat och utrustat för tjänst, från att undervisa eller ha auktoritet över män i församlingen. Det här orsakar enorma förluster för församlingen och mycket smärta för dem som stängs ute. På liknande sätt använder många äkta män Bibeln för att hävda sin auktoritet över, och till och med för att misshandla och begå övergrepp mot sina fruar, snarare än att behandla dem som medarvingar med Kristus (Rom 8:17, 1 Pet 3:7). Sådana tvivelaktiga tolkningar gör att många föraktar Guds ord och tror att det förtrycker kvinnor. De flesta tillskriver Paulus argumenten för sina restriktioner på kvinnor – Paulus som är forntidens bäst dokumenterade försvarare av jämlikhet mellan män och kvinnor!

Bibeln nämner många kvinnor som leder församlingen, precis som män. Den lär ut att män och kvinnor har delad auktoritet och kallar dem till ömsesidigt underordnande i församlingen och i äktenskapet. De texter som lär ut dessa saker är många och entydiga. Vikten av de bibliska bevisen välter omkull varenda en av dessa tolv argument; det finns ingen fast biblisk grund för manlig hierarki. Skriften bekräftar istället att män och kvinnor är jämlika i församlingen och i hemmet.

Översättning av Examination of 12 pillars of male hiearchy av Philip B. Payne, expert i Nya Testamentet.

Noter

Notes 1. Philip B. Payne, Man and Woman, One in Christ (Grand Rapids: Zondervan, 2009) provides detailed supporting exegesis and documents evidence for each assertion in this article.

2. Moulton and Milligan, Friedrich Preisigke, Pierre Chantraine, S. C. Woodhouse and the thirteen additional lexicons cited by Richard S. Cervin, “Does Kephalē mean ‘Source’ or ‘Authority Over’ in Greek Literature? A Rebuttal,” Trinity Journal 10 NS (1989): 85–112, 86–87. This also applies to the LSJ supplement by R. Renehan, Greek Lexicographical Notes: A Critical Supplement to the Greek-English Lexicon of Liddell-Scott-Jones (Hypomnemata Male Authority in Context www.cbeinternational.orgσ10 45; Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1975), 120.

3. Marcus Barth, Ephesians (2 vols.; AB; Garden City, NY: Doubleday, 1974) 1:184; Gregory W. Dawes, The Body in Question: Meaning and Metaphor in the Interpretation of Ephesians 5:21–33 (Leiden: Brill, 1998), 147, argues that “head” in 4:15 is a live metaphor for “source of the body’s life and growth.”

4. Payne, Man and Woman, 119, lists them and explains why other alleged instances do not meet this standard.

5. Every meaning of every related New Testament word that could apply here refers to leadership; cf. Payne, Man and Woman, 62–63.

6. See especially Eldon J. Epp, Junia: The First Woman Apostle (Minneapolis: Fortress, 2005), 110–21, and Richard Bauckham, Gospel Women: Studies of the Named Women in the Gospels (Grand Rapids: Eerdmans, 2002), 165–186.

7. Richard B. Hays, First Corinthians (Louisville, KY: John Knox, 1997), 131.

8. Circa AD 370 Saint Basil, The Letters 69, line 45: “he [the bishop of Rome] may himself exercise full authority [αὐθεντῆσαι] in this matter, selecting men capable of enduring the hardships of a journey.” Roy J. Deferrari, trans., Saint Basil 2:40–43 (LCL).

9. Philip B. Payne, “1 Tim 2.12 and the Use of οὐδέ to Combine Two Elements to Express a Single Idea,” NTS 54 (2008): 235–53 examines every use of οὐδέ in Paul’s letters.

10. Cf. other affirmations of women teaching in Acts 18:26; 21:8–9; 1 Corinthians 11:5; 14:5, 24, 31, 39; 1 Timothy 3:1–2 (subject “whoever”); 2 Timothy 1:5 with 3:14–16; 2:2; Hebrews 3:1, 12; 5:12.

11. E.g. Genesis 1:26–29; 2:23–24; 3:6–13.

12. John Piper and Wayne Grudem, “Charity, Clarity, and Hope: The Controversy and the Cause of Christ,” pages 403–22 in Recovering Biblical Manhood and Womanhood: A Response to Evangelical Feminism (ed. John Piper and Wayne Grudem; Wheaton: Crossway, 1991), 409.

13. E.g. John 4:14–26; 11:25–26.

14. 384–322 BC Demosthenes, 24 (Against Timocrates), 197; 5th to 4th century BC Aristophanes, Ecclesiazusae 1116.

15. C. E. B. Cranfield, The Epistle to the Romans (ICC; Edinburgh: T&T Clark, 1979), 2:781.

16. John Calvin, Calvin’s Commentaries, Romans (Wilmington, Del.: Associated Publishers & Authors, n.d.), 1522.

17. Douglas J. Moo, “The Interpretation of 1 Timothy 2:11–15: A Rejoinder,” Trinity Journal 2 NS (1981): 211; Thomas R. Schreiner, “Philip Payne on Familiar Ground: A Review of Philip B. Payne, Man and Woman, One in Christ: An Exegetical and Theological Study of Paul’s Letters” Journal for Biblical Manhood and Womanhood (Spring 2010): 33–46, 35.

18. G. H. Hugenberger, “Women in Church Office: Hermeneutics or Exegesis? A Survey of Approaches to 1 Timothy 2:8-15” JETS 35/3 (1992): 341–60, 360 note 78.

19. D. A. Carson, The Gospel according to John (PNTC; Grand Rapids: Eerdmans, 1991), 333; D. B. Wallace, “Reconsidering ‘The Story of Jesus and the Adulteress Reconsidered’,” NTS 39 (1993): 290-296.

20. D. A. Carson, The Gospel according to John (PNTC; Grand Rapids: Eerdmans, 1991), 333. Carson, however, inconsistently calls Fee’s application of these same principles to 1 Corinthians 14:34–35, “weak and speculative” in “‘Silent in the Churches’: On the Role of Women in 1 Corinthians 14:33b-36,” pages 140–53 in Manhood and Womanhood, 142.

21. Payne, Man and Woman, 227–53, 253–65. 22. A. T. Robertson, A Grammar of the Greek New Testament (Nashville: Broadman, 1934), 1187