En betraktelse om Förändring

av Marie Byström, 2007

En krukmakare satt och drejade vid sin skiva. Det var stilla i den lilla ateljen och det enda som hördes var drejskivans tysta ljud när krukmakaren i långsam takt trampade på pedalen som styrde den. Drejskivan var gammal, men väl beprövad, många vackra kärl hade formats på den. Krukmakaren trivdes med sitt jobb, men det krävdes en hel del tålamod att forma de kärl som stod lite varstans bland alla halvfärdiga krukor och lerklumpar i den aningen röriga ateljen. Men han var tålmodig, i alla fall för det mesta. Ibland blev han nöjd över resultatet, ibland fick han börja om igen. Ibland blev det till något annat än det han tänkt. Då bytte han spår och ofta blev resultatet till och med något bättre än det han planerat från början.

Ibland när han inte lyckades forma leran som han ville ha den knådade han ihop den igen och började om, tills den fick den form han ville att den skulle ha. Ibland var det som att leran själv visade vägen för honom att forma de allra vackraste krukor. En del krukor som hade bränts och stelnat i en form hände det att han krossade till skärvor och malde ner till grus igen, på så sätt fick han den finaste lera att arbeta med. Av den leran kunde han göra de allra vackraste kärlen. De hade på något sätt blivit bearbetade flera gånger och tanken slog honom att det på sätt och vis fanns något gudomligt i det där, att han började om igen. Att det ur de krossade kärlen kunde formas fram något nytt och vackrare. 

Leran han hade framför sig var gjord av krukskärvor. Han formade klumpen varsamt med sina händer och det gällde att hålla tungan rätt i munnen, gjorde han minsta misstag blev han tvungen att börja om igen. Det gör ont att krossas, tänkte han och stannade upp i sitt arbete en stund. Förändring gör ont. Men ur resterna av ett liv som ser ut att ha gått i kras kan det formas ett nytt kärl, vackrare än det som var förut, precis på samma sätt som med mina krukor. Det här var en vacker tanke, det går alltid att börja om igen. Han återgick till sin lerklump som under hans händer sakta formades till ett vackert kärl. Det här skulle nog bli den vackraste hittills, tänkte han och log ett förnöjsamt leende. (Jeremia 18)

Jag har funderat över det här med förändring. Den är en del av livet. Allt som har liv förändras, vare sig det förvandlas, förädlas eller bara förändras litegrann. Ingenting kan för alltid förbli som det har varit hur gärna vi än skulle vilja frysa vissa tider och tillfällen och kunna leva i det för evigt. Vi tänker oss att förändring är något positivt och härligt, vilket det också är många gånger. Ibland är förändringen inte till det bättre, i alla fall inte som det ser ut vid en första anblick. Ibland är utvecklingen destruktiv. Men all verklig förändring är förknippad med smärta på något plan. Förändring och förvandling gör ont.

Tänker på löven som faller av träden och som direkt när de landar på marken påbörjar en förmultningsprocess. De blir till jord där nya träd kan växa upp. Eller tänker på fröet som sätts ner i och omsluts av den mörka och fuktiga jorden. Hela plantan finns inbäddad i detta lilla frö som sedan spricker och dör och ur dess spruckenhet växer något nytt upp ur marken. Av samma substans, men ändå helt nytt. Av detta lilla frö kan en hel skog växa upp. Det för tankarna till Jesu ord om vetekornet. ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det faller i jorden och dör, bär det rik frukt.” (Joh 12:24) Vi är som vetekornen. Vi släpper taget, får hans liv, och det välsignar många.

Jag fascineras av fjärilen som är en av de arter i naturen som genomgår den största förvandlingen. Jag läste i en bok häromdagen om hur de i puppstadiet är totalt inaktiva inne i kokongen samtidigt som deras organ sakta smälter ner. De bryts ner och kommer sedan ut som något helt nytt. Fascinerande! Men tänk att gå igenom en så total förändringsprocess. Att låta det gamla dö för att något nytt ska kunna komma till. Vad läskigt det måste vara att inte känna igen sig och att ingenting längre är som förut, samtidigt som det måste vara spännande att allting är nytt.

I vissa tider utmanas vi till förändring på ett djupare sätt än förut. Det är i de tiderna vi märker hur gärna vi vill klamra oss fast vid det gamla. Intensivt klamrar vi oss fast vid det som är välbekant och som vi känner till. Rubbas det invanda blir vi oroliga. Om vi släpper vet vi ju inte vad vi får istället. Vi vet ju inte ens OM vi får något istället. Nä, det är tryggare att hålla fast vid hur det alltid har varit. Hur vi alltid har varit. Hur jag alltid har varit. Hur du alltid har varit. 

I en öppen miljö där förändring välkomnas blir den smärtsamma processen inte lika svår som den kan bli i en miljö där den inte är det. Det är enklast att hålla sig kvar i status quo. Vi vill inte bli störda. Vi blir oroliga när någon annan förändras för vi vill inte bli väckta ur den slumrande tillvaro som ett statiskt liv uppe vid ytan innebär. När någon börjar ta sig ur en väl inövad roll, plocka av sig maskerna den haft på sig skapar den oro omkring sig. Väl invanda roller börjar rämna i sina grundvalar, människor utmanas att kliva ut ur dem och möta sig själva. Hur svårt är det inte att förändras? Det gör ont. Om du förändras tvingas jag ta ställning till vem jag själv är. Och vill jag det? Kanske väljer jag istället att skjuta bort dig ifrån mig, eller kanske går jag till motattack, och tar ifrån mig själv tillfället att också jag – förändras. 
Det krävs mod att förändras. Ibland tvingar livet oss till det. Ibland blir det en naturlig konsekvens av det vi väljer i våra liv. En del förändringar sker oavsett om vi gör något åt det eller inte. De kan inte förhindras även om många försöker. 

Ja, det här var lite funderingar i sommarnatten. Det gör ont när knoppar brister. Det är en smärtsam process när maskerna plockas av. Karin Boye fångar det så vackert i sin dikt ”Ja, visst gör det ont”

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Det gör ont när knoppar brister, men ur det som går förlorat föds nytt liv.